Det fanns en hel del klädkoder inom typografyrket på 1950- 1960-talet.
Lärlingarna hade mörkblå förkläden knutna bakom ryggen. Dagbasen hade en grå, kortare rock. Någon enstaka typograf hade också ett skyddande mörkblått förkläde. Men där fanns också de som hade svarta, glänsande "kavajer", både bland ombrytarna, de som komponerade sidorna i de tunga, bastanta ramarna, samt en del av maskinsättarna.
Tidningsfaktorn levde som i en egen värld där innanför glasburarna och visade sig inte så ofta ute på golvet. När han rörde på sig var det ofta för att rasta de två knähundarna.
Nere i källarvalven härskade Lothar, han hade en lång, grå rock på sig.
Ibland fick vi besök från våningen ovandär, det var lite ovanligt. Men det kändes alltid kul när han med stjärnorna ville vara med vid ombrytningen. Han hade hand om biobevakningen bland annat och var en trevlig prick.
Någon gång knatade själva chefredaktören förbi, i kavaj eller kostym, men han tittade bara rakt fram eller ner i golvet och var ingen intressant figur för oss lärlingar.
Av mer erfarna typografer fick vi lärlingar höra hur man förr var snofsigt klädda. De hade hatt och kavaj och rock när de var ute på stan. På jobbet gällde också lite finare kläder, trots den relativt smutsiga hanteringen med blyraderna och ev provtryck av sidorna i sätteriet.
Vi fick också höra att yrket var ansett som "fint" längre tillbaka i tiden och man ville gärna jämföra sig med konsthantverkare.
Lärlingarna hade mörkblå förkläden knutna bakom ryggen. Dagbasen hade en grå, kortare rock. Någon enstaka typograf hade också ett skyddande mörkblått förkläde. Men där fanns också de som hade svarta, glänsande "kavajer", både bland ombrytarna, de som komponerade sidorna i de tunga, bastanta ramarna, samt en del av maskinsättarna.
Tidningsfaktorn levde som i en egen värld där innanför glasburarna och visade sig inte så ofta ute på golvet. När han rörde på sig var det ofta för att rasta de två knähundarna.
Nere i källarvalven härskade Lothar, han hade en lång, grå rock på sig.
Ibland fick vi besök från våningen ovandär, det var lite ovanligt. Men det kändes alltid kul när han med stjärnorna ville vara med vid ombrytningen. Han hade hand om biobevakningen bland annat och var en trevlig prick.
Någon gång knatade själva chefredaktören förbi, i kavaj eller kostym, men han tittade bara rakt fram eller ner i golvet och var ingen intressant figur för oss lärlingar.
Av mer erfarna typografer fick vi lärlingar höra hur man förr var snofsigt klädda. De hade hatt och kavaj och rock när de var ute på stan. På jobbet gällde också lite finare kläder, trots den relativt smutsiga hanteringen med blyraderna och ev provtryck av sidorna i sätteriet.
Vi fick också höra att yrket var ansett som "fint" längre tillbaka i tiden och man ville gärna jämföra sig med konsthantverkare.
