onsdag 21 december 2011

Släktmiddagen var inte så kul

Släktmiddagen på Dalgatan var inte så kul. Skinkan smakade annorlunda än hemmaskinkan, kokad och griljerad på mammas vis. Där var så mycket sill i alla former. Sill var inte min favorit som barn men blev det senare i livet, och köttbullar på andra ställen blir aldrig som mammas...

Det var också en knepig stämning i det stora trähuset, med alla dessa nya farbröder och tanter som vi barn inte kände något närmare. Men undan för undan höjdes stämningen i takt med att karlarna skålade i brännvinet till maten och med de stora grogglasen med Eau de vie. Någon enstaka kvinna kanske tog en sup men det var ovanligt.
Vi promenerade tillbaka hela vägen till Östermalm under lite småkäbbel mellan våra föräldrar.
Då var det roligare med julafton i Selånger, hemma hos mormor och morfar.

torsdag 10 november 2011

Klädkoderna bland typograferna

Det fanns en hel del klädkoder inom typografyrket på 1950- 1960-talet.
Lärlingarna hade mörkblå förkläden knutna bakom ryggen. Dagbasen hade en grå, kortare rock. Någon enstaka typograf hade också ett skyddande mörkblått förkläde. Men där fanns också de som hade svarta, glänsande "kavajer", både bland ombrytarna, de som komponerade sidorna i de tunga, bastanta ramarna, samt en del av maskinsättarna.
Tidningsfaktorn levde som i en egen värld där innanför glasburarna och visade sig inte så ofta ute på golvet. När han rörde på sig var det ofta för att rasta de två knähundarna.
Nere i källarvalven härskade Lothar, han hade en lång, grå rock på sig.
Ibland fick vi besök från våningen ovandär, det var lite ovanligt. Men det kändes alltid kul när han med stjärnorna ville vara med vid ombrytningen. Han hade hand om biobevakningen bland annat och var en trevlig prick.
Någon gång knatade själva chefredaktören förbi, i kavaj eller kostym, men han tittade bara rakt fram eller ner i golvet och var ingen intressant figur för oss lärlingar.
Av mer erfarna typografer fick vi lärlingar höra hur man förr var snofsigt klädda. De hade hatt och kavaj och rock när de var ute på stan. På jobbet gällde också lite finare kläder, trots den relativt smutsiga hanteringen med blyraderna och ev provtryck av sidorna i sätteriet.
Vi fick också höra att yrket var ansett som "fint" längre tillbaka i tiden och man ville gärna jämföra sig med konsthantverkare.

tisdag 25 oktober 2011

Då farmor bodde på en pråm i Sundsvall

Min farmor Karolina Svensson, född Lindahl hade ett kämpigt och spännande liv. Hon var i 20-årsåldern när Sundsvall brann sommaren 1888. Hon var då i tjänst i en familj. Troligen hade huset de bodde i brunnit ner för de fick ha en pråm som bostad ett tag. De rodde ut pråmen från Selångersån ut i Sundsvallsbukten medan de såg större delarna av staden brinna upp.

fredag 14 oktober 2011

De två faktorerna liknade sina hundar

Det var han med den grå rocken som basade för dag-gänget. Han var fruktad av de yngre lärlingarna, kanske mest för sitt sura, buttra sätt, när han grymtade fram något med den ständiga pipan instucken i munnen. Men en gång såg jag honom faktiskt skratta, han var mänsklig och från den dagen släppte den stora skräcken för honom.
Det var lärlingarnas, eller snarare den lärling som var senast anställd, som fick ta sig an att slänga gårdagens tidning i blyformat. Det var ett slamrigt jobb där all text gick vidare för återvinning, först ner i plåtkärran sedan ner i källaren via en kanal som var dragen mellan sätteriet och gjuteriet i källaren.
Men ve den som råkade slänga mässingslinjer eller klichéer i blykärran, då blev det liv på Lothar nere i källaren.
Allt material på tidningssidan som skulle sparas till exempel underlaget för bilderna, stegen, plockades undan och sorterades in i sätteriet.
Det var också lärlingarnas ansvar att tömma sågen på blyrester.

De två faktorerna innanför glasdörrarna var lustiga att se. De var båda småväxta och liknande mycket sina små hundar. Den gladaste av dem var faktor för civilen, som avdelningen kallades där man producerade trycksaker till privata företag. Den andre mera buttre lille mannen var faktor för tidningsverksamheten. Han kanske var den som var lik sina hundar, mopsar.

tisdag 11 oktober 2011

Muntert på Philipsons på fredagarna

Plötsligt kommer jag att tänka på Philipsons bilverkstad i Sundsvall. Jag vet inte om bilverkstaden finns kvar, men för mig blev det den första praktikplatsen under en vecka, 1957 tror jag det var.
Jag fick ta på mig ett några nummer för stort blåställ och blev försedd med en smal borste och någon rengöringsvätska, möjligen fotogen. Sedan fick jag stå och borsta ren förgasare eller vad det nu var. Miljön var mansdominerad, inte en enda kvinna fanns där. Min läromästares namn har jag glömt men han hade flyttat till Sverige från Tyskland. Det var enbart Mercedes som servades och reparerades. Ett par gånger fick jag åka på en provtur med min tyske läromästare. Det var en höjdare. I vårt kvarter var
det bara ett par personer som var ägare av en personbil.
På fredagen var min tyske vän ovanligt munter, dels var det ledighet snart och dels fyllde han på glädjen med fickvarm sprit som han då och då smuttade på.
Någon bilmekaniker blev jag inte.

torsdag 15 september 2011

Smakprov på kriminalromanen Den skållade mannen


"Det hade varit några kallgrader under natten och det frasade under kängorna när han gick med spånkorgen till den lätt nedsjunkna vedboden för att hämta ytterligare lagrad energi i form av björk och gran och för all del även asp.

Han hukade sig på vägen ut ur vedboden och undrade när han skulle förmå sig till att sätta upp ett färgat band som varnade för den lågt placerade stocken som han åtskilliga gånger slagit skallen i, ibland som resultat med blod i håret, ibland som ett lömskt slag över pannan med ömmande bula.

Det dröjde inte länge innan det knastrade friskt av granveden och med snabbt ökande värme från den torra björken. Spjället minskades till ett minimum och den goda värmen strålade ut från spisen, en vacker skapelse tillverkad av Smedbergs Maskinaffär i Sundsvall. Så stod det i alla fall med versala bokstäver på ugnsluckan. Det kanske var därför han hade fallit för just den här spisen, att den kom från hans barndoms stad, Sundsvall.

Han hade redan satt på ett Melittafilter över kaffepannan och kunde snart hälla på vattnet. Kaffedoften spred sig i det gamla torpköket och han torkade av lite sot på tummen mot blåbyxorna innan han slog sig ned vid köksbordet med favoritkoppen och en hårdbrödsmörgås med ost.

Knastrandet från spisen fick konkurrens från tuggorna av brödet. Men det störde ingen. Det var inte många som hittade till torpet, avfolkningen hade tärt hårt på den gamla byn. Folk hade dött ut och ingen ville ta över de små, nergångna torpen som fanns kvar. Stugorna låg utspridda i skuggan från det stora berget som sträckte sig nära en mil långt och de hade hittills inte varit attraktiva som sommarstugor och skulle förmodligen inte bli det senare heller. Förfallet ökade för varje år som inte en mänsklig hand vårdade byggnaderna.

På väg mot hjortronmarkerna hade han av en händelse nått fram till den öde byn Lugnkroken med sina spökstugor och blivit intresserad av att kunna slå sig ner där bortom allfarvägarna och allas blickar. Det var den beiga Vespan som bar honom dit. Den gamla byvägen som var illa underhållen höll inte för bilar, i varje fall inte på vårarna när tjälen sköt upp på kända och okända platser. Det hade blivit stora hål i vägen som den dåliga dikningen och obefintligt underhåll orsakade. Men han hade trots allt kunnat ta sig fram med vespan även om den slirade i leran. Den italienska getingen hade han haft i sin ägo sedan han köpte den fabriksny 1962. Nu var den ett veteranfordon, men någorlunda välbehållen, det var bara lacken som hade blivit lite matt. Motorn var fortfarande pigg, när den väl gick igång. Avbetalningen hade han klarat av under ett år då han kunde lägga undan pengar när han jobbade som typograflärling och fortfarande bodde hemma innan han hoppade av lärlingsutbildningen och började läsa enstaka kurser vid universitetet i Uppsala. Tidigare hade han läst vid läroverket i Sundsvall.

Det här var den tredje sommaren som han bodde i torpet. Det var här som han fick idén till att stärka sin självkänsla, inte med terapi utan med andra medel, mer påtagliga och för all del även mycket stimulerande.

Han slog i en påtår, hämtade penna och kollegieblock och skrev ned punkterna inför nästa aktion. Han kände sig som ett litet förtjust barn inför julafton, men samtidigt innanför det ljusa, lätta och förväntningsfulla kunde det skönjassig ett djup och allvar i känslorna. Koncentrerad satte han igång planeringen."

torsdag 25 augusti 2011

Många olika typer bland typograferna på 1950-talet

Började jobba som typograflärling 1958 som 16-åring på Sundsvalls Tidning. Då var det blyteknik som gällde. Som nybliven lärling skickades man ner i källaren för att hämta kvartspetiter, halvpetiter, spaltlinjer mm. Kvarstpetiterna skulle sågas ner till en spalt, mestadels för att användas till utfyllnad av texten.
Nere i källaren härskade Lothar, som vi lärlingar kallade honom. Vi hade stor respekt för den storväxte mannen. Som lärling fick man också vara beredd på att kuta efter fikabröd till en del av de vuxna typograferna. Det var ett klassamhälle på många sätt där den nyanställde lärlingen stod längst ner på skalan.
Men det var en levande miljö och ett manssamhälle där den högröstade färdiggöraren tävlade med den välsmorde maskinsättaren om att käftas.

onsdag 10 augusti 2011

Från en kvart på Skönsmon till ödetorp i Jämtland

En av figurerna i min nya deckare "Den skållade mannen" är född och uppväxt i Sundsvall. Han hamnar bland missbrukarna i staden och delar en kvart med en supkompis på Skönsmon. Men en dag tar han sitt pick och pack och drar iväg till Jämtland och börjar ett nytt liv i Offerdal. Han får köpa ett ödetorp för ett litet belopp och där i stillheten och nära naturen hittar han sig själv och kommer till insikt att han måste ta itu med sina många tillkortakommanden under livet, från det att han fick en hurring av scoutledaren på vargungeträffen till misslyckade universitetsstudier i Uppsala och en vedervärdig värnplikt med vedervärdigt befäl.

lördag 6 augusti 2011

Ny deckare om Sundsvall

Nu är en pinfärsk deckare klar från tryckeriet. Det är min första deckare, "Den skållade mannen".
Kriminalkommissarien Bo Strömliden är utredare vid länskriminalen i Malmö där ett mord har inträffat, en äldre man hittas död i sitt badkar, skållad till döds.
Utredningen för Strömliden bland annat till Sundsvall där han söker svaret till dådet via ett gammalt foto från 1950-talet av en grupp scouter i Sundsvall, vargungarna.

Boken kan beställas av författaren via arnes87@gmail.com

tisdag 12 april 2011

Volvo PV 444 bättre än en Chevrolet

Största lyxen i början på 1950-talet var att åka bil. Det fanns bara en familj på gatan som hade en bil. Det var en skär Austin A30, tror jag den hette, med en ganska stor och bullig kaross. Jag fick åka med i den några gånger och det var härligt.
Men någon tur i en skinande blank, gräsgrön Chevrolet som Thor Johansson ägde, blev aldrig av.
Johansson ägde en livsmedelsbutik på Norrmalm och en på Östermalm. Jag jobbade i Östermalms-butiken som springpojke ett år och fick åtminstone se den gröna, stora skapelsen några gånger. Men köra springpojks-ärenden i den passade nog inte.
Men en gång i slutet av en jobbig vecka slapp jag ta järnhästen uppför backarna igen. En granne till affären förbarmade sig över den småväxte ynglingen och hjälpte till med de sista körningarna och vi lastade in de tunga varukorgarna i bilen, en svart Volvo PV 444 med blinkers på taket. Oj, vad jag njöt och vad tacksam jag var över det generösa paret som körde ut varorna. Det kändes i hjärtat.

onsdag 6 april 2011

Då förstod jag att jag inte skulle bli en ny Benke Nilsson

Höjdhopparen Bengt "Benke" Nilsson kom till stan och till IP. Jag tror att det var 1954. Han hade vunnit SM och hoppade flera gånger över 2 meter. Men när han kom till Sundsvall lyckades han inte komma över 2-meterstrecket, vad jag minns. Men han var en ledstjärna för många smågrabbar med sin dykstil.
Hemma tränade man med kompisar, en enkel ställning behövdes. Men någon meterhög madrass fanns inte utan vi fick nöja oss med att landa i en tunn sandhög.

IK Vig (Idrottsklubben Vi Idrottsgrabbar) tror jag den hette, hade flera löparbegåvningar och det var kul att titta på dem när det var tävlingar. Jag tror att det var IK Vig som ordnade en tävling för pojkar en sommar. Jag var med och hamnade sist av 12 deltagare. Då förstod jag att jag inte skulle bli en ny Benke Nilsson. Höga höjder var inget för mig. Det var nog kämpigt att ta sig över 1,30. Men idrottsintresset sitter i och det är en höjdpunkt att se Finnkampen varje sommar.

Benke Nilsson

söndag 3 april 2011

Det gick fort utför som springpojke

Tänk vad många gånger som man trampade och gick med den tunga cykeln lastad med veckans mat till kunden i Sandmon vid Södra bergets fot i Sundsvall. Från Fridhemsgatans läge stretade man sig ständigt uppåt mot berget.
Nerför gick det betydligt snabbare och fartvinden gjorde att den lätt svettiga skjortan torkade. Tomflaskorna skakade och ibland gick det sönder en flaska och butiksföreståndaren spände ögonen i en.
Det var sommar och första jobbet som springpojke på Thor Johanssons livs på Östermalm. Året var 1957.