Då farmor bodde på en pråm i Sundsvall

Min farmor Karolina Svensson, född Lindahl hade ett kämpigt och spännande liv. Hon var i 20-årsåldern när Sundsvall brann sommaren 1888. Hon var då i tjänst i en familj. Troligen hade huset de bodde i brunnit ner för de fick ha en pråm som bostad ett tag. De rodde ut pråmen från Selångersån ut i Sundsvallsbukten medan de såg större delarna av staden brinna upp.

De två faktorerna liknade sina hundar

Det var han med den grå rocken som basade för dag-gänget. Han var fruktad av de yngre lärlingarna, kanske mest för sitt sura, buttra sätt, när han grymtade fram något med den ständiga pipan instucken i munnen. Men en gång såg jag honom faktiskt skratta, han var mänsklig och från den dagen släppte den stora skräcken för honom.
Det var lärlingarnas, eller snarare den lärling som var senast anställd, som fick ta sig an att slänga gårdagens tidning i blyformat. Det var ett slamrigt jobb där all text gick vidare för återvinning, först ner i plåtkärran sedan ner i källaren via en kanal som var dragen mellan sätteriet och gjuteriet i källaren.
Men ve den som råkade slänga mässingslinjer eller klichéer i blykärran, då blev det liv på Lothar nere i källaren.
Allt material på tidningssidan som skulle sparas till exempel underlaget för bilderna, stegen, plockades undan och sorterades in i sätteriet.
Det var också lärlingarnas ansvar att tömma sågen på blyrester.

De två faktorerna innanför glasdörrarna var lustiga att se. De var båda småväxta och liknande mycket sina små hundar. Den gladaste av dem var faktor för civilen, som avdelningen kallades där man producerade trycksaker till privata företag. Den andre mera buttre lille mannen var faktor för tidningsverksamheten. Han kanske var den som var lik sina hundar, mopsar.

Muntert på Philipsons på fredagarna

Plötsligt kommer jag att tänka på Philipsons bilverkstad i Sundsvall. Jag vet inte om bilverkstaden finns kvar, men för mig blev det den första praktikplatsen under en vecka, 1957 tror jag det var.
Jag fick ta på mig ett några nummer för stort blåställ och blev försedd med en smal borste och någon rengöringsvätska, möjligen fotogen. Sedan fick jag stå och borsta ren förgasare eller vad det nu var. Miljön var mansdominerad, inte en enda kvinna fanns där. Min läromästares namn har jag glömt men han hade flyttat till Sverige från Tyskland. Det var enbart Mercedes som servades och reparerades. Ett par gånger fick jag åka på en provtur med min tyske läromästare. Det var en höjdare. I vårt kvarter var
det bara ett par personer som var ägare av en personbil.
På fredagen var min tyske vän ovanligt munter, dels var det ledighet snart och dels fyllde han på glädjen med fickvarm sprit som han då och då smuttade på.
Någon bilmekaniker blev jag inte.