Volvo PV 444 bättre än en Chevrolet

Största lyxen i början på 1950-talet var att åka bil. Det fanns bara en familj på gatan som hade en bil. Det var en skär Austin A30, tror jag den hette, med en ganska stor och bullig kaross. Jag fick åka med i den några gånger och det var härligt.
Men någon tur i en skinande blank, gräsgrön Chevrolet som Thor Johansson ägde, blev aldrig av.
Johansson ägde en livsmedelsbutik på Norrmalm och en på Östermalm. Jag jobbade i Östermalms-butiken som springpojke ett år och fick åtminstone se den gröna, stora skapelsen några gånger. Men köra springpojks-ärenden i den passade nog inte.
Men en gång i slutet av en jobbig vecka slapp jag ta järnhästen uppför backarna igen. En granne till affären förbarmade sig över den småväxte ynglingen och hjälpte till med de sista körningarna och vi lastade in de tunga varukorgarna i bilen, en svart Volvo PV 444 med blinkers på taket. Oj, vad jag njöt och vad tacksam jag var över det generösa paret som körde ut varorna. Det kändes i hjärtat.

Då förstod jag att jag inte skulle bli en ny Benke Nilsson

Höjdhopparen Bengt "Benke" Nilsson kom till stan och till IP. Jag tror att det var 1954. Han hade vunnit SM och hoppade flera gånger över 2 meter. Men när han kom till Sundsvall lyckades han inte komma över 2-meterstrecket, vad jag minns. Men han var en ledstjärna för många smågrabbar med sin dykstil.
Hemma tränade man med kompisar, en enkel ställning behövdes. Men någon meterhög madrass fanns inte utan vi fick nöja oss med att landa i en tunn sandhög.

IK Vig (Idrottsklubben Vi Idrottsgrabbar) tror jag den hette, hade flera löparbegåvningar och det var kul att titta på dem när det var tävlingar. Jag tror att det var IK Vig som ordnade en tävling för pojkar en sommar. Jag var med och hamnade sist av 12 deltagare. Då förstod jag att jag inte skulle bli en ny Benke Nilsson. Höga höjder var inget för mig. Det var nog kämpigt att ta sig över 1,30. Men idrottsintresset sitter i och det är en höjdpunkt att se Finnkampen varje sommar.

Benke Nilsson

Det gick fort utför som springpojke

Tänk vad många gånger som man trampade och gick med den tunga cykeln lastad med veckans mat till kunden i Sandmon vid Södra bergets fot i Sundsvall. Från Fridhemsgatans läge stretade man sig ständigt uppåt mot berget.
Nerför gick det betydligt snabbare och fartvinden gjorde att den lätt svettiga skjortan torkade. Tomflaskorna skakade och ibland gick det sönder en flaska och butiksföreståndaren spände ögonen i en.
Det var sommar och första jobbet som springpojke på Thor Johanssons livs på Östermalm. Året var 1957.