Lycka är att plocka strömming i rännstenen.

Saltströmming var något som jag gillade som barn, konstigt nog, för jag skänkte bort sillbitarna till närmaste klasskamrat i Skönsmon-skolans matsal.
En gång hade jag och en kompis som också bodde på "Klintis", på Klintgatan i Östermalm, en rejäl röta som man sa. En fiskbil hade tappat några kilo strömming efter gamla Riksväg 13, Fridhemsgatan. Kompisen var på alerten och tyckte att vi skulle gå till närmaste livsmedelsaffär och försöka få en kartong. Sagt och gjort, vi återvände och hivade i strömming efter strömming och fyllde kartongen.
Gladast var nog min mamma eller morsan som man sa när man kom upp lite i åren. Nu hade vi mat för flera dagar, och hon saltade in fisken så att det blev saltströmming. Den lyckan när vi plockade strömming kan jag förnimma än i dag.
Vi såg inget fel att ta reda på strömmingen, bilföraren hade inte märkt att han tappat en del av lasten och strömming som legat på gatan hade nog inte så stort värde för en del. Men vi som fick vända på slantarna förstod att uppskatta "gudagåvan" en skänk från himmelen, åtminstone någon meter upp från flaket. Vi delade förstås lika, min kompis och jag.