"Det hade varit några kallgrader under natten och det frasade under kängorna när han gick med spånkorgen till den lätt nedsjunkna vedboden för att hämta ytterligare lagrad energi i form av björk och gran och för all del även asp.
Han hukade sig på vägen ut ur vedboden och undrade när han skulle förmå sig till att sätta upp ett färgat band som varnade för den lågt placerade stocken som han åtskilliga gånger slagit skallen i, ibland som resultat med blod i håret, ibland som ett lömskt slag över pannan med ömmande bula.
Det dröjde inte länge innan det knastrade friskt av granveden och med snabbt ökande värme från den torra björken. Spjället minskades till ett minimum och den goda värmen strålade ut från spisen, en vacker skapelse tillverkad av Smedbergs Maskinaffär i Sundsvall. Så stod det i alla fall med versala bokstäver på ugnsluckan. Det kanske var därför han hade fallit för just den här spisen, att den kom från hans barndoms stad, Sundsvall.
Han hade redan satt på ett Melittafilter över kaffepannan och kunde snart hälla på vattnet. Kaffedoften spred sig i det gamla torpköket och han torkade av lite sot på tummen mot blåbyxorna innan han slog sig ned vid köksbordet med favoritkoppen och en hårdbrödsmörgås med ost.
Knastrandet från spisen fick konkurrens från tuggorna av brödet. Men det störde ingen. Det var inte många som hittade till torpet, avfolkningen hade tärt hårt på den gamla byn. Folk hade dött ut och ingen ville ta över de små, nergångna torpen som fanns kvar. Stugorna låg utspridda i skuggan från det stora berget som sträckte sig nära en mil långt och de hade hittills inte varit attraktiva som sommarstugor och skulle förmodligen inte bli det senare heller. Förfallet ökade för varje år som inte en mänsklig hand vårdade byggnaderna.
På väg mot hjortronmarkerna hade han av en händelse nått fram till den öde byn Lugnkroken med sina spökstugor och blivit intresserad av att kunna slå sig ner där bortom allfarvägarna och allas blickar. Det var den beiga Vespan som bar honom dit. Den gamla byvägen som var illa underhållen höll inte för bilar, i varje fall inte på vårarna när tjälen sköt upp på kända och okända platser. Det hade blivit stora hål i vägen som den dåliga dikningen och obefintligt underhåll orsakade. Men han hade trots allt kunnat ta sig fram med vespan även om den slirade i leran. Den italienska getingen hade han haft i sin ägo sedan han köpte den fabriksny 1962. Nu var den ett veteranfordon, men någorlunda välbehållen, det var bara lacken som hade blivit lite matt. Motorn var fortfarande pigg, när den väl gick igång. Avbetalningen hade han klarat av under ett år då han kunde lägga undan pengar när han jobbade som typograflärling och fortfarande bodde hemma innan han hoppade av lärlingsutbildningen och började läsa enstaka kurser vid universitetet i Uppsala. Tidigare hade han läst vid läroverket i Sundsvall.
Det här var den tredje sommaren som han bodde i torpet. Det var här som han fick idén till att stärka sin självkänsla, inte med terapi utan med andra medel, mer påtagliga och för all del även mycket stimulerande.
Han slog i en påtår, hämtade penna och kollegieblock och skrev ned punkterna inför nästa aktion. Han kände sig som ett litet förtjust barn inför julafton, men samtidigt innanför det ljusa, lätta och förväntningsfulla kunde det skönjassig ett djup och allvar i känslorna. Koncentrerad satte han igång planeringen."
